thiswasme

"Det är inte många gånger folk har lovat att hålla mina hemligheter. Främst för att jag visste att jag inte var som andra, i tonåren visste jag att jag var homosexuell. Medans killarna diskuterade om vilken snygg tjej dem har, passade jag inte in i konversationen."

Detta är ett dokument jag skrev för mig själv för tre år sedan, året var därmed 2005, och jag var 14 år gammal.

Under 2005 var jag inte som alla andra, jag hade precis börjat högstadiet på en ny skola. Anledningen till att jag bytte skola var för att få ett annat perspektiv och att tänka "äntligen är skiten över". Men istället för att säga över, tillägger jag en nystart för ett mobbat högstadieliv.

När jag var 14 år gammal, då man var ett par år efter puberteten, visste jag att jag var homosexuell. Att jag tänder på killar och nollgradit på tjejer. När man är 14 år kanske man spekutalärt trott att eleverna växt till sig, det var vad jag trodde. Att detta var en nystart för ett liv i harmoni tillsammans med nya elever och en ny skola. Istället spreds sig ryktet via min gamla skola till denna, att jag är homosexuell. Det tog inte lång tid innan jag blev betraktad som ett djur, att jag inte var värd någonting pga min sexuella läggning. Det kanske är därför jag är starkare idag, för att jag redan då stod för min läggning.

Det jobbigaste var i gymnastiken, jag hade alltid hatat gymnastiken för att det är en enorm risk om man tänder på killar, och är precis i nystarten utav puberteten. Ni förstår nog vad jag menar. Därmed gick mina studier i gympan riktigt dåligt, och jag fick IG i tre år. Men det jobbigaste var att jag var rädd, att ryktena skulle spridas till min släkt och familj. Jag vet att dem hade accepterat mig, men jag vet också hur mycket frågor det skulle blivit. När jag gick i slutet av 7an, började jag med aktiviteten radio. Jag vistades mycket här pga av min röst, jag blev acceptabel, jag fick nya vänner och det kändes som tårarna var slut. Det verkliga livet beblandades med ett virtuellt, det kändes som två dimensioner, att när jag var på den ena sidan mådde jag bra, och den andra sidan dåligt.

Därmed ökade min inaktivitet i skolan, mina betyg sjunktes i kärnämnena, och det kändes som alla stenar ramlade på mig. Att  allt bara ökade, att ingenting försvann. Jag fortsatte att skolka, men det kändes verkligen som livet på datorn var ett liv jag ville leva, att jag ville ha konstanta vänner som accepterar mig, att tårarna inte fanns där, att jag inte var den jag är här - Att jag inte var Nicklas.

 Fortsättning följer,

Först och främst vill jag varna dig som tittar på detta. Att detta aldrig kommer bli en modeblogg, att den aldrig kommer utmäta kändisar, att den aldrig kommer handla om något som ej rör mig och mina tankar.

Eftersom detta ska medföra ett presentationsinlägg, så tänkte jag först och främst berätta vem jag är. Och varför jag skriver denna bloggen. Hur kan en kille född 1990 uppleva sådan smärta, att ständigt utstå mobbning, men ändå kunna leva ett normalt liv. Svaret kommer finnas i denna bloggen, och kommer "finnas" som en handledare. Ingenting som skrivs i denna bloggen är genomfört utav utbilda psykikatriker, utan är att själv uppleva och tänka det.

Allt som skrivs i denna bloggen kommer även vara sanning, ingenting kommer vara livlig fantasi. Och för att göra vissa läsare glada kan jag berätta att det som hänt har hänt, men att jag själv växt och det vill jag att andra ska göra, växa. Därmed passar namnet in The Way Back.

Det är även läsare som får mig iniativet att fortsätta, så jag hoppas att ni sprider denna bloggen vidare - Även om ni inte har ett problem,

Tack.
Hälsningar & Kramar,
Nicklas thiswasme[at]live.se