thiswasme

"Det är inte många gånger folk har lovat att hålla mina hemligheter. Främst för att jag visste att jag inte var som andra, i tonåren visste jag att jag var homosexuell. Medans killarna diskuterade om vilken snygg tjej dem har, passade jag inte in i konversationen."

Detta är ett dokument jag skrev för mig själv för tre år sedan, året var därmed 2005, och jag var 14 år gammal.

Under 2005 var jag inte som alla andra, jag hade precis börjat högstadiet på en ny skola. Anledningen till att jag bytte skola var för att få ett annat perspektiv och att tänka "äntligen är skiten över". Men istället för att säga över, tillägger jag en nystart för ett mobbat högstadieliv.

När jag var 14 år gammal, då man var ett par år efter puberteten, visste jag att jag var homosexuell. Att jag tänder på killar och nollgradit på tjejer. När man är 14 år kanske man spekutalärt trott att eleverna växt till sig, det var vad jag trodde. Att detta var en nystart för ett liv i harmoni tillsammans med nya elever och en ny skola. Istället spreds sig ryktet via min gamla skola till denna, att jag är homosexuell. Det tog inte lång tid innan jag blev betraktad som ett djur, att jag inte var värd någonting pga min sexuella läggning. Det kanske är därför jag är starkare idag, för att jag redan då stod för min läggning.

Det jobbigaste var i gymnastiken, jag hade alltid hatat gymnastiken för att det är en enorm risk om man tänder på killar, och är precis i nystarten utav puberteten. Ni förstår nog vad jag menar. Därmed gick mina studier i gympan riktigt dåligt, och jag fick IG i tre år. Men det jobbigaste var att jag var rädd, att ryktena skulle spridas till min släkt och familj. Jag vet att dem hade accepterat mig, men jag vet också hur mycket frågor det skulle blivit. När jag gick i slutet av 7an, började jag med aktiviteten radio. Jag vistades mycket här pga av min röst, jag blev acceptabel, jag fick nya vänner och det kändes som tårarna var slut. Det verkliga livet beblandades med ett virtuellt, det kändes som två dimensioner, att när jag var på den ena sidan mådde jag bra, och den andra sidan dåligt.

Därmed ökade min inaktivitet i skolan, mina betyg sjunktes i kärnämnena, och det kändes som alla stenar ramlade på mig. Att  allt bara ökade, att ingenting försvann. Jag fortsatte att skolka, men det kändes verkligen som livet på datorn var ett liv jag ville leva, att jag ville ha konstanta vänner som accepterar mig, att tårarna inte fanns där, att jag inte var den jag är här - Att jag inte var Nicklas.

 Fortsättning följer,